Vreta kloster undersöktes arkeologiskt i samband med en restaurering av kyrkan på 1910- och 1920-talet. Undersökningen leddes av Sigurd Curman, och restaureringen av kyrkan kom att bli stilbildande för kyrkorestaureringar i Sverige. Undersökningen av klosterruinen syftade främst till att frilägga ruinerna av klosterbyggnaderna för att skapa en vacker ruinpark och trädgård i anslutning till kyrkan. På 1980-talet gjorde Östergötlands länsmuseum nya utgrävningar i klostret och man hittade då tydliga spår av en äldre klosteranläggning i trä. Under 2005 och 2006 har nya utgrävningar genomförts på platsen av Riksantikvarieämbetet UV Öst vilket har föranlett en uppordning och digitalisering av det äldre fyndmaterial som förvaltas av SHM. I denna inledande text presenteras förutsättningarna för källmaterialproduktionen och materialet forskningspotential.

Utgrävningarna på 1910- och 1920-talet genomfördes under ledning av konstvetarna Sigurd Curman och Erik Lundberg. Målsättningen var redan från början främst konsthistorisk, och ur arkeologiskt hänseende är dokumentationen bristfällig. Det bevarade dokumentationsmaterialet från utgrävningarna vid Vreta kloster förvaras idag på Antikvarisk-topografiska arkivet (ATA) i Stockholm. Dokumentationen består huvudsakligen av fotografier, ritningar, fältdagböcker samt skriftliga rapporter. Den bevarade dokumentationen är dock sällan heltäckande – det finns t.ex foton från kyrkan men inte från klosteranläggningen, men däremot finns en skissbetonad grävdagbok från grävningarna i klosterbyggnaderna. Profiler saknas helt och stratigrafiska observationer är överhuvudtaget fåtaliga och svåra att knyta till dokumenterade anläggningar. Viss information finns dock i den katalog över fyndmaterialet som upprättades av Erik Lundberg och som finns bland dokumentationen på ATA.

Det är idag svårt att avgöra i vilken utsträckning man tog tillvara artefaktmaterial och vilken utgrävningsmetodik som användes. Vid den i stort sett samtida utgrävningen av Varnhems under ledning av Sigurd Curman schaktades kulturlagren bort ner till en antagen golvnivå, varpå en mer detaljerad utgrävning tog vid. En liknande metod kan ha använts i Vreta. I jämförelse med t ex de samtida grävningarna i Alvastra kloster har materialet från Vreta ett lågt källvärde (se Elisabet Regners avhandling Den reformerade världen. Monastisk och materiell kultur i Alvastra kloster från medeltid till modern tid. Stockholm 2005, s. 44ff).

Vid utgrävningarna i Vreta kloster tillvaratogs över 5 000 fynd som kronologiskt spänner från stenåldern till och med modern tid. Fynden fördes till Historiska museet, där man upprättade en illustrerad specialkatalog över alla föremålen. Mynten fördes till Kungliga myntkabinettet. I samband med att UV Öst under 2005 0ch 2006 gjorde nya utgrävningar i klostret har SHM digitaliserat både de enskilda föremålen och de kataloger som berör Vreta kloster. Denna satsning har blivit möjlig genom det sk Access-projektet. Genom att digitalisera föremålsfynden hoppas vi att de ska bli mer tillgängliga både för forskare och för andra som är intresserade av Vreta kloster.

Direktlänkar till berörda inventarienummer: SHM 1759, SHM 13269, SHM 18011, SHM 18364, SHM 18365, SHM 33931.

Artefaktmaterialet från Vreta uppvisar en bred kronologisk spännvidd, vilket är konsekvent med det vi vet från historiska källor. Man har hittat fragment av tidigkristna gravmonument inom klosterområdet samt en del förhistoriska fynd som antyder att det har funnits kontinuitet på platsen åtminstone från äldre järnålder och fram till det att klostret grundas runt 1100. Efter reformationen på 1520-talet fortsätter man använda kyrkan som sockenkyrka, vilket avspeglas i ett påtagligt inslag av efterreformatoriskt material bland fynden.

Artefaktmaterialen från de svenska cisterciensklostren har bara i begränsad utsträckning använts inom forskningen. Materialet från Vreta har potential att belysa klostrets historia, men måste vägas mot de källkritiska aspekter som tidens grävmetodik ger upphov till. Särskilt viktiga är därför de materialkategorier där man kan utgå från material som har studerats typologiskt eller stilmässigt och där datering och proveniens kan utgå från typbestämning eller stilstudier snarare än arkeologisk kontext. Exempel på sådana material är keramik och mynt, men också glas, vissa liturgiska fynd samt de förhistoriska fynden.